Greve Ulric de Rouvres lägenhet blev färdigställd på överenskommet datum. Ulric stämde träff med tre av Paris mest välrenommerade läkare i lägenheten redan samma kväll. Sedan sprang han iväg för att hämta Rosette.

Hon hade avlidit en timme tidigare. Ulric återvände till sin nya bostad där han mötte sin gamle vän Tristan som han hade skickat efter, och som nu stod och väntade på honom tillsammans med de tre läkarna.

–Ni kan gå nu, mina herrar, sade Ulric till dem. Personen jag ville rådfråga er om lever inte längre.

Tristan, som var den ende som stannat kvar hos Ulric, försökte inte lindra hans sorg utan delade den broderligt med honom. Det var också han som arrangerade Rosettes magnifika begravning, till hela sjukhusets stora förvåning. Han köpte tillbaka de saker som flickan haft med sig, och som efter hennes bortgång blivit administrationens ägodelar. Bland dessa saker fanns den lilla blå klänningen, den enda klänning som den stackars avlidna flickan ägde. Han ombesörjde också att Ulrics gamla bohag från tiden med Rosette förflyttades till ett rum i hans nya lägenhet.

Bara några dagar senare reste Ulric, som bestämt sig för att avsluta sina dagar, till England.

Detta är alltså vad den här personen nyss hade upplevt, när han trädde in i salongerna på Café de Foy.

Ulrics ankomst skakade om hela församlingen. Männen reste sig upp och hälsade artigt och belevat på honom. Vad kvinnorna beträffar var de oförskämda nog att under fem minuter stirra så nyfiket och ohämmat på greve de Rouvres att han nästan blev generad.

–Se så, min käre avlidne vän, sade Tristan och hänvisade Ulric till den plats som reserverats för honom bredvid Fanny, höj en skål för att fira att ni återuppstått från de döda. Den kvinnan, tillade Tristan och pekade på Fanny som satt orörlig med en mask över ansiktet, kommer att få er att ta reson. Och ni, viskade han i den unga kvinnans öra, glöm inte vad jag föreslog er.

Ulric lyfte ett stort glas, som var fyllt till brädden, och utropade:

–Jag skålar ...

–Glöm inte att det är förbjudet att skåla med politiska undertoner, skrek Tristan till honom.

–Jag skålar för Döden, sade Ulric och lyfte glaset mot sin mun efter att ha gjort honnör för sin maskerade bordsdam.

–Och jag, svarade Fanny och tog också en sipp ... jag skålar för ungdomen och kärleken. Och som när en blixt klyver ett moln, lystes hennes ansikte upp av ett passionerat leende under sammetsmasken.

På utsatt dag gjordes greve Ulric de Rouvres våning i ordning. Där skulle Ulric samma kväll ge ett förordnande till tre av de mest framstående läkarna i Paris. Sedan sprang han för att hämta Rosette.

Hon hade avlidit en timme tidigare. Ulric återvände till sitt nya hem, där han fann sin gamle vän Tristan, som han kallat på, och som väntade på honom tillsammans med de tre läkarna.

– Ni kan dra er tillbaka, mina herrar, sade Ulric åt dem. Den person som jag ville konsultera er om, finns inte längre.

Tristan, som var ensam kvar med greve Ulric, försökte inte lindra hans smärta, utan förenade sig istället broderligt med den. Det var han som arrangerade Rosettes fantastiska begravning, till stor förvåning för hela sjukhuset. Han samlade ihop flickans alla tillhörigheter som hon haft med sig, och som efter hennes död tillfallit administrationen. Bland föremålen fanns den lilla blå klänningen, den enda som återstod den stackars bortgångna. Genom hans försorg transporterades också Ulrics gamla möbel, som han hade när han bodde med Rosette, till ett rum i hans nya våning.

Det var några dagar senare som Ulric, fast besluten att dö, reste till England.

Sådana var de senaste omständigheterna för denne person, då han trädde in i Café de Foys salonger.

Ulrics ankomst orsakade stor uppståndelse bland de församlade. Männen reste sig och hälsade honom artigt så som det anstår världsvana män. Kvinnorna å sin sida, granskade under fem minuter skamlöst greve de Rouvres, som nästan kände sig förlägen av de intensiva blickarna, nyfikna på gränsen till det indiskreta.

– Kom igen, min käre avlidne, sade Tristan och placerade Ulric på den plats han reserverats bredvid Fanny. Tillkännage er återkomst i de levandes värld genom en skål. Madam – tillade Tristan och gjorde en gest mot Fanny, orörlig under sin mask – madam återgäldar med en skål. Och ni, sade han lågt intill den unga kvinnans öra, glömmer inte det som jag rekommenderat er.

Ulric tog ett stort glas, fyllt till bredden, och utbrast:

– Jag dricker...

– Glöm inte att politiska skålar är förbjudna, ropade Tristan till honom.

– Jag dricker Döden till, sade Ulric och höjde glaset till sina läppar, efter att ha hälsat sin maskerade kvinnliga granne.

– Och jag, svarade Fanny när hon i sin tur drack... jag dricker ungdomen till, till kärleken. Och som en blixt som river sönder ett moln, tändes ett leende likt en flamma under hennes mask av sammet.

På utsatt dag hade greven Ulric av Rouvres lägenhet ställts i ordning. Samma kväll bjöd Ulric dit de tre mest framstående läkarna i Paris. Sedan sprang han för att hämta Rosette.

Hon hade dött för en timme sedan. Ulric återvände till sin nya våning där han fann sin gamle vän Tristan, som han hade bett att komma och som väntade på honom med de tre läkarna.

”Ni kan dra er tillbaka, mina herrar” sa Ulric till dem. ”Personen som jag ville rådfråga er om finns inte längre.”

Tristan, som blev kvar själv med greven, försökte inte att lugna hans smärta, utan deltog i den broderligt. Det var han som tog hand om den praktfulla begravningen som ordnades för Rosette, till hela sjukhusets stora förvåning. Han köpte tillbaka de saker som den unga flickan hade tagit med sig och som efter hennes död hade kommit i statlig ägo. Bland dessa saker fanns den lilla blå klänningen, den enda som fanns kvar av den stackars avlidna. Det var även han som personligen ordnade så att Ulrics gamla möbler från när han bodde med Rosette, förflyttades till ett av rummen i hans nya lägenhet.

Det var inte många dagar senare som Ulric, beslutsam om att dö, åkte till England.

Så såg denna karaktärs förflutna ut i det ögonblick han klev in i Café de Foys salonger.

Ulrics ankomst orsakade mycket liv och rörelse i församlingen. Männen reste på sig för att hälsa artigt och världsvant. Vad kvinnorna beträffade, höll de helt fräckt kvar greven av Rouvres i fem minuter, som aningens förlägen av alla deras blickar ändå var nästintill taktlöst nyfiken.

”Seså, min käre avlidne” sa Tristan och fick Ulric att sätta sig på den för honom avsedda platsen bredvid Fanny, ” kungör nu din ankomst in i de levandes värld med en skål.” ”Vår unga dam här”, tillade Tristan och pekade på Fanny, som förblev orörlig under sin mask, ”är näst på tur”. ”Och ni” viskade han i örat på den unga damen, ”glöm inte vad jag har rått er till”.

Ulric tog ett stort glas fyllt till bredden och utbrast:

”Skål för…”

”Glöm inte att politiska tal är förbjudna” skrek Tristan till honom.

”Skål för Döden” sa Ulric och förde glaset till sina läppar, efter en nick till sin maskerade bordsdam.

”Och jag” svarade Fanny och drack i sin tur… ”jag skålar för ungdomen, och kärleken.” Och som en blixt som sliter ett moln i bitar, tändes ett glödhett leende under hennes sammetsmask.

På utsatt dag blev greve Ulric de Rouvres våning färdig. Ulric bestämde möte där redan samma kväll med tre av de mest celebra läkarna i Paris. Sedan skyndade han i väg för att hämta Rosette.

Hon hade just avlidit för en timme sedan. Ulric kom tillbaka till sin våning där han fann sin gamle vän Tristan, som han hade bett komma och som väntade på honom tillsammans med de tre läkarna.

- Ni kan dra er tillbaka, mina herrar, sade Ulric till dem. Den person, för vars skull jag önskade konsultera er, finns inte mer.

Tristan, som stannat kvar hos greve Ulric, försökte inte att mildra dennes smärta, utan tog sig broderligt an honom. Det var han som ordnade med Rosettes högtidliga begravning, till hela sjukhusets stora förvåning. Han löste ut de föremål som den unga flickan hade haft med sig och som hade övergått i administrationens ägo efter hennes död. Bland dessa ting fanns den lilla blå klänningen, den enda som hon hade, den stackars avlidna flickan. Genom hans försorg flyttades också Ulrics gamla möbler, från tiden då han bodde med Rosette, till ett rum i den nya våningen.

Detta skedde några få dagar efter det att Ulric, som hade besämt sig för att dö, reste till England.

Sådan var situationen för denna person i det ögonblick då han klev in i kafé de Foys salonger.

Ulrics ankomst orsakade stor uppståndelse i församlingen. Männen reste sig och hälsade honom belevat på världsvana mäns vis. Beträffande kvinnorna, de stirrade skamlöst i flera minuter på greve de Rouvres, som nästan blev besvärad av deras, till indiskretion gränsande, nyfikna blickar.

- Seså, min käre hädangångne, sade Tristan och såg till att Ulric satte sig på den plats som hade reserverats honom nära Fanny, utbringa en skål för din återkomst till de levandes värld. Madame här, tillade Tristan och visade på Fanny som satt helt orörlig under sin mask, madame ska få er att ta reson. Och ni, viskade han i den unga kvinnans öra, glöm inte vad jag har sagt er.

Ulric tog ett stort glas, fyllt till brädden, och utropade:

- Jag skålar ...

- Glöm inte att politiska skålar är förbjudna, ropade Tristan åt honom.

- Jag skålar för Döden, sade Ulric och förde glaset till sina läppar efter att ha bugat sig för sin maskerade granne.

- Och jag, svarade Fanny och drack i sin tur ... jag skålar för ungdomen, för kärleken. Och som en ett plötsligt ljus som skingrar molnen, tändes ett strålande leende under hennes sammetsmask.

På den dag som bestämts gjordes Ulric de Rouvres lägenhet i ordning. Ulric bjöd dit tre av Paris mest berömda läkare för ett möte samma kväll. Därefter sprang han för att söka upp Rosette.

Hon hade avlidit en timme tidigare. Ulric återvände till sin nya bostad där han fann sin gamle vän Tristan som han låtit kalla på och som väntade på honom tillsammans med de tre läkarna.

—Mina herrar, ni kan dra er tillbaka igen, sa Ulric till dem. Den person för vilken jag önskade rådfråga er finns inte längre.

Tristan, som var ensam kvar tillsammans med greve Ulric, försökte inte dämpa hans smärta men deltog broderligt i den. Det var han som tog hand om den storslagna begravning som anordnades för Rosette, till hela sjukhusets stora förvåning. Han hämtade de ägodelar som den unga flickan hade haft med sig och som efter hennes död hade övergått i administrationens ägo. Bland dessa saker fanns den lilla blå klänningen, den enda som den stackars bortgångna hade kvar. Det var också genom hans försorg som Ulrics gamla möbler, de som han haft medan han bodde tillsammans med Rosette, flyttades in i ett rum i hans nya lägenhet.

Det var bara några dagare senare som Ulric, som beslutat sig för att dö, for till England.

Sådan var den här personens historia när han klev in i salongen på café de Foy.

Ulrics ankomst orsakade stor uppståndelse bland de församlade. Männen reste sig och hälsade honom artigt som en man av värld. Vad gäller kvinnorna höll de under fem minuter skamlöst kvar greve de Rouvres som nästan blev generad av anstormningen från deras blickar, nyfikna intill indiskretion.

—Kom, min käre hädangångne, sa Tristan och lät Ulric sätta sig på platsen som han hade reserverat bredvid Fanny, markera ditt återinträde i de levandes värld med en skål. Madame här, tillade Tristan och nickade mot Fanny som var orörlig bakom sin mask, madame här kommer att ge dig rätt. Och ni, sa han helt tyst i den unga kvinnans öra, glöm inte vad jag har rekommenderat er.

Ulric tog ett stort glas som var fyllt till bredden och ropade:

—Jag dricker....

—Glöm inte att politiska skålar är förbjudna, ropade Tristan till honom.

—Jag dricker för Döden, sade Ulric och satte glaset till sina läppar efter att ha bugat mot sin maskerade bordsgranne.

—Och jag, svarade Fanny när hon drack i sin tur... jag dricker för ungdomen, för kärleken. Och som en blixt river sönder ett moln tändes ett brinnande leende bakom hennes sammetsmask.

På den utsatta dagen, lägenheten av greve Ulric Rouvres var beredd. Ulric finns bokat tid för samma kväll tre av de mest kända läkare i Paris. Sedan sprang han för Rosette.

Hon hade dött en timme sedan. Ulric åkte till sitt nya hem, där han fann sin gamle vän Tristan, hade han ringt och väntade med tre läkare.

-Du kan ta ut, mina herrar, sade Ulric därtill. Den person som jag ville se dig inte mer.

Tristan, ensam med greve Ulric, inte försöka lindra sin smärta, men det broderliga associationer. Det var han som regisserade den fantastiska begravningen som var till Rosette, till förvåning för hela sjukhuset. Han köpte de objekt som flickan tagit med henne, och efter hans död, blev egenskapen av förvaltningen. Bland dessa objekt var den lilla blå klänning, som ensam kvar på den stackars döda. Med honom som de gamla möblerna Ulric, när han bodde med Rosette, transporterades i ett rum i hennes nya lägenhet.

Det var några dagar efter Ulric beslöt att dö, lämnar för England.

Dessa var historien om denna karaktär när han kom in salar kaffe Foy.

Ankomsten av Ulric orsakade stor uppståndelse i församlingen. Män uppstod och tilltalade honom frälsning artiga människor i världen. När det gäller kvinnor, de modigt stått för fem minuter Count Rouvres nästan generad under batteriet i deras ögon, nyfiken på att felsteg.

Kom, min kära död man, sade Tristan sitta Ulric stället som hade reserverats med Fanny, rapporterar en skål ryggen i den levande världen. Fru, sade Tristan pekar Fanny orörlig under hans mask, Madame kommer du anledning. Och du, viskade han i örat på den unga kvinnan, glöm inte vad jag har rekommenderat.

Ulric tog ett stort glas fyllt till brädden och utropade:

-Jag dricker ....

-Kom ihåg att politiska skålar är förbjudna grät Tristan.

-Jag dricker till döds, säger Ulric bär glaset till läpparna, efter att ha hälsade hans granne gömd.

Och jag svarade Fanny dricker tur ... Jag dricker till ungdom, kärlek. Och som en blixt rippning ett moln, ett leende lågan tänd under hans sammetsmask.